En känsla du inte får på bild.
Hejsan! Angelica här.
Jag har inte skrivit ett inlägg här i från Indien ännu men nu får det bli av.
Min APL-plats är på en hästgård, det tar minst 20minuter att ta oss dit med rickshaw, Ellen och jag. 20minuter om rickshaw- killen känner sig stressad och man kan ibland känna att ena hjulet lättar i kurvan på den trehjuliga lilla hattasken. Trafiken är helt galen, att försöka införa regler här måste vara en utmaning man nog kan ge upp, finns inte så många chanser att det skulle kunna lyckas. Och tycker du att vägarna där hemma på ön kan vara dåliga, och att det ibland finns för många fartgupp- Välkommen att granska dessa vägar.
Jag har inte skrivit ett inlägg här i från Indien ännu men nu får det bli av.
Min APL-plats är på en hästgård, det tar minst 20minuter att ta oss dit med rickshaw, Ellen och jag. 20minuter om rickshaw- killen känner sig stressad och man kan ibland känna att ena hjulet lättar i kurvan på den trehjuliga lilla hattasken. Trafiken är helt galen, att försöka införa regler här måste vara en utmaning man nog kan ge upp, finns inte så många chanser att det skulle kunna lyckas. Och tycker du att vägarna där hemma på ön kan vara dåliga, och att det ibland finns för många fartgupp- Välkommen att granska dessa vägar.
Vi börjar jobba kl 8 på gården jag och Ellen. Börjar med att borsta alla hästar och vi har tagit oss initiativet att jobba med unghästarna Shirmi (2år)och Sultana(3år). Vi går med de, lär de att backa, vilket kan vara tufft när Shirmi dessutom har en viss envishet efter sin moder. Man kan tycka att hon är dum, men hon testar bara gränser.
Hanteringen av hästarna tycker jag är bra, de har många liknade sätt att hantera som vi har i Sverige, liksom grunderna med hästar. A och O för att förstå hästarna är samma här. Jag har inte sett en enda av personalen som slagit en häst och det är jag lättat över att inte behöva se. Vissa stunder kan jag faktiskt bli imponerad och tänka
"Att inte jag har tänkt på det?! Vilken känsla!"
Där ute på gården finns det tid för allt, var sak har sin tid. Idag fick vi sitta upp för första gången och rida ut. Jag fick rida Anoki, en fantastiskt fin häst. Ellen red Dunrach som är valack bland 17 ston. Vi red igenom vad man kan kalla en äkta landsbyggd, en miljö dit du inte kommer med bil. Möta flera barn som sprang ut till gatan och ropade "Namaste!" och man vinkade tillbaka. Hästarna var hur snälla som helst och i galoppen kände jag ett förtroende att bara kunna slappna av och låta tyglarna hänga och låta Anoki styra.
Så skönt att känna rytmen ifrån hästryggen. Det är så att man får fråga sig själv
"Fattar du att du är i Indien? På hästryggen? Förstå vad häftigt!"
Hoppas allt funkar som det ska där hemma.
Mvh Angelica
